Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd.
"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."
"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss att det liksom rörde sej bakom rishögen där'."
"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på mej."
"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst var tjock af förskräckelse.
"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men finndrängen klef fram än en par steg."
"Gosse, jag står int ut te höra dej."
"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från mej."
"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än, me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de är då min tro. Men nu sprang du väl?"
"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos farfar."