"Du stuli — tagi olofvandes!"
Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm.
"Ja-a han sa de."
Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i mej, må du tro."
"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i stan."
Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande.
"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!"
"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött om hon hört de."
"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården."
"Hvad då?"