"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas hvarenda dag."
"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.
"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."
"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska vara starkt å salt!"
"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus ut ur hjärtats djup.
"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska ligge, — de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som våran var", puttrade Anna-Lisa.
"Som våran", — "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'. Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där — och dödde där, och aldrig får vi igen så'n stuga."
_________________________________________________________________
ANDRA KAPITLET. MED VARGSPÅR I SIKTE.
Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig, och därtill så grufligen tungsint.