Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.
Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant från kommunen.
Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem, den gode, mäktige Fadern i himmelen.
Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl alltid hade något till öfvers för dem.
Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som timmerklampar.
Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.
Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en inne på boets omkrets länge nog.
Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre, i knippen som ett broderadt mönster.
Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så —!
Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i bredd med hvarandra, spår af flere — af många fötter, vargens fötter —!