Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.
Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.
"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig röst upp sången om Kanan:
"Hvad har min Jesus gjort för mig.
Jo han steg ned till Kanan.
Himmelska Kanan.
Kom låt oss gå till Kanan";
Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde sången.
De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen, öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.
Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att sjunga.
Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga, stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra det hemma i lill grå stugan hos mor.
"Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."