"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me."
"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som ligg öfver där."
De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet med att snöra igen kunten.
Hon grep Ante om armen.
"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och Knifven. — Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom — nu är dom bakom klippsten här bredvid —."
Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes eggande rop af karl- och pojkröster.
Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa öfver kälken.
Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig.
Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
Barnen — Gullspira — Åter for det igenom honom att han själf fört dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig.