_________________________________________________________________
TJUGUFJÄRDE KAPITLET ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE.
Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom och fortsatte vägen utåt älfkanten.
En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än mindre hunden rädd för.
Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke.
Ante trodde inte sina ögon.
"Mattes Klip!"
Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
Lappen gaf till ett utrop.
"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. — Och Gud tröste oss, de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för fjällbarn i vår."