"Mattes! Å att de är Mattes!"
Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken.
Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom, för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven.
Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem inom sig.
Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på marken.
"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i lappfjällen", sade Mattes.
"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade
Månke.
"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af brännvin, som de ryker åf."