"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka elddryck, och det blir slut på lappen."
Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt glada, jämna lapphumör.
"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla."
Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra, hungrigt togo åt sig.
"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp."
"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta spår. Jag hör pojkar hojta å."
Maglena fick Mattes med ner åt isen.
Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver milsvidderna.
Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna.
Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat eller kunnat komma fram i slik dräkt.