Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de fjäderlätta skinnpjäxorna.
Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i repet för att hjälpa Ante att draga.
Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa dem öfver uppstopet.
Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på henne, mätt och förnöjd.
Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar, nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen, där deras gröna stuga fanns.
Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. — Där, just där nipvägen öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade de, lystna efter byte.
Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog lika stadigt grepp i den han med.
_________________________________________________________________