Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta rörde sig framåt.
Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt, genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den, som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan mening.
Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder, det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde långt innan dessa hunno fram till renhjorden.
"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna äro de, ingen far, ingen mor."
Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen.
De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad till natten.
Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga passet från älfven och öfver till mon.
Mattes skidade iväg för att hjälpa till.
Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade fötterna efter sig.
De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född.