Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen för dem.
Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt.
Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade.
De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet.
De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med
ömhet i de stora fuktsvarta ögonen.
Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan.
Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila.
Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i den stående hjorden.
Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten.
Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter minsta varsel af vargen.
Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor, följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet.
Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför hvarken spjut eller krut ännu bitit på.