Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk.
Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite huskigare att höra på.
Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då de förr varit sturska emot honom —, och om trolltrummor och "offer" och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom.
Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal.
Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns gröna stuga i skogen.
_________________________________________________________________
TJUGUFEMTE KAPITLET. ÅTER PÅ EGEN HAND.
Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då
Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis
Klipp-lapparna.
Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af akkjor, som stodo och väntade.