Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En, ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig.
Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar, hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom skogen.
"Hoj hej." — Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så högt upp öfver skogarna.
Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig väg mellan stammarna där aldrig väg funnits.
Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och manande rop.
"Ho ho du, iväg bara."
Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en skogarnas, nipornas svenskpojke!
Så renoxen vardt sint.
Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse".