När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen.
Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen.
Kusen till stort!
Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett ludet trollbarn.
Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och hundar.
Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du, Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra, "för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du vet de."
Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna, stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga.
Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna, hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter.
De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af renbetesmossa.
Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de
Lapp-Mattis afskedsjojkande:
"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens svarta ord.