Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas gång, tyda järtecken.
Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot, sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god stor Far."
Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes från den jokande lappen.
_________________________________________________________________
TJUGUSJÄTTE KAPITLET. "BRUDEN."
Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på backsluttningarna invid gårdarna.
De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och tungor hvassa som knifvar.
Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer.
De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar, fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med sjungande fart.
Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar, hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård.