En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården.
Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det var godt om gömställen bakom brädstaplarna.
Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens, fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen.
Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på bleke.
Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne. Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i själfva paradiset.
Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs.
Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga gruppen af inträdande i betraktande.
Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes stämma ljöd sorgset bekymrad.
"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från storfjälle — där de haft de värst."