"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med.
Käre kom in."
Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
"De ä bruden — Ante, Månke, — pojkar. — De ä bruden," hviskade
Maglena, utom sig af ifver och glädje.
"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här nere i lande — men så bort ur allt vett är de då inte."
"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden", hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt och just ville gömma undan henne.
De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård — om där inte funnits vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med bomullsväf uti.
"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och plockade ifrigt fram mat.
Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.
Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under hufvudklädet af rödprickig linong.
De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och vore fästade med kam.