Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något annat, mera påtagligt brudmärke.
"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."
Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande fästa på henne.
"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?" frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.
"Maglena säg", började Månke.
"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart. Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant med för att inte förstå att rätta sig efter.
"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog
Månke med sig fram till bordet.
"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.
Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så ängslig och skamsen kände hon sig.
Månke vågade förstås inte mer öppna munnen — en sådan farlig respekt som han hade för Antes nyp.