"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd om öronen äfven han.
"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är — en brud."
"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.
"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."
"Ja hör på — nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och varnande på systern.
"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"
Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora — med vädjande uttryck.
Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
"Men barn — sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."
"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."