"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn. Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."
Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.
Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut på vandring.
Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund, måtte hon se och prata med.
Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem rätt.
"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå, nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig hon är", log Kristina.
Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa med "bruden."
"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma in med.
De stannade midt i dansen.
Husbonden, den unge sågställaren kom in.