Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och tiggardräkt.
"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"
"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag med hvarandra."
"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor hon.
Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden.
Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och halfhögt språkade om barnen.
"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen. Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda, skänkta kläder.
"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor, och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut dom."
"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå med tiden."
Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.