"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig, med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med ännu friskt, grönt ogräs.
"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"
"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."
"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen började nafsa i sig ur den.
"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom "taghåll" för Ante.
"Jaså hon är så märkvärdig?"
"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen hon tycke om de eller int — de värsta rat (skräp) om hon int får någe villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."
Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter. Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till oss och säg, mää —, säg hon — "ta tå inäj", mena hon, och när vi hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande gånger på dan."
"Och alltid hade hon mjölk att ge?"
"Förjämnan, de var en sak de —. Och så gno hon oss sa här me nosen. Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje (glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag med tråljen."