"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet gäckande.
"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int ha de nå' bättre hon, än vi."
"Har ni trålj om nosen då?"
"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"
Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och Månke pratade om.
Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.
"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna, att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."
"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"
Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.
"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än för — för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske ingenting få."