Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.
Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så hurtig stämma han fömådde åstadkomma.
"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får en någe ändå till sist."
"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte husbonden strängt.
"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej någe från dikesrenar och småbuskar."
"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."
"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du", sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
"Och därför fick jag dig — hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var utsocknes."
Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.
"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde hela världen."