"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här lill'karlen för arf och ägo, för jag
lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj om nosen."
"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar." Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm kyss.
"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n ge sig ut på vandringsstråten igen."
"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."
"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."
"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."
Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut, viljestark, smidig och kraftfull — så nog syntes det att tråljen varit god för honom att ha.
"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."
_________________________________________________________________