Hu hvad det var huskigt —! Hvad kunde de tala för mål tro —! Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt utsocknes folk kunde tala det.
Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt skulle vara olikt och som oppnervändt.
Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.
Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de hörde skallet från en byhund.
De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor, som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag, vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig storstyft. En är inte manfolk för inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och pepo dem i halsen för att få dem att skratta.
Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit vägen.
Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna, hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de utan vidare gingo dit.
Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar, och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.
Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem stort.