"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"
Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade betänksamt.
"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes — så'na torde inte kunna skada folk eller gård —."
Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten, fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan kälkstabbarna och Anna-Lisa.
"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"
Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han sett tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.
"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist. "Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."
"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."
"Sussu — sussu —" lockade Ante och försökte ställa sig in med den ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.