Maglena kullrade sig ut från kälken.
Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig ned emot den med utbredda armar.
"Sussu —, sussu —. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och ensammen!"
Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan. Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet, torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen hunnit in i stugan.
_________________________________________________________________
TREDJE KAPITLET. GLASÖGONKARLEN.
Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt, sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.
Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när de andra knogade iväg in.
"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.
Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.