Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja, det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem, som kommo in.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna händerna.
"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna klapprande af rädsla.
"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten och gled ut med hastigare fart än han kommit in.
Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.
Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta — hade väl vett om hvad som brukades när man först kom in till folk — det, att stanna vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på alla vis.
"Moooj" — tog hon i — "Etta Eta ill då te mooj!"
Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten ändå än den mindre systern.
Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken. Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla, blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra hundturkar att spisa sig mätta på.