Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
Anna-Lisa, — ja underligt att tala om det, — hon var ju ändå stora flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar.
Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en karl på trettonde året skulle kunna ge sig att —, ge sig att —! Nej inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar, och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran för att be om mat för dem alla och sig själf, samt — om husrum — Men ändå!
Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt, och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr på, måste hålla inne med.
"Barna, barna, då — är ni tokig —! Vi är hos främmande folk. Dom kör ut oss, om ni håll på så här."
Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande, halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.
Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars säge."
Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men inte alls ondskefull uppsyn.
"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"