Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små, om benen.
"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran är tom på bå far å — mor —"
Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te forsla en så'n här hop tillbaks dit."
"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna för annat än te få pängar för dom — och mor var så rädd om dom."
Ante teg åter — sväljde och sväljde —, bet ihop tänderna.
"På de vise!"
Glasögonkarlen spottade och hvisslade.
"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"
Han vände sig helt på stolen — barnen började åter darra för den grofva, dånande rösten.