"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun (oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."
"På de vise — och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått —, allihop ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs här —"
Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.
"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken att blanda i dricka också. — Sånt smått folk har kanske ingenting emot sirap?"
Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade små blekansikten.
"En kaffeskvätt också. — Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela socknen, då lefver man på annan dryckjom."
Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen, vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.
"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod redan några steg närmare gröttallriken.
"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att vänta på svar var han ute.
"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre — de bruka jag göra hemma", ifrade Maglena.