"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte fram handen efter något att sopa med.
Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt —.
En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.
Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med i sällskapet.
Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid drog getter med när man gaf sig ut på —. Han höll på att säga "tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka.
"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort heller?"