"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat har åt småen, — så jag tog Gullspira med oss."
"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
Maglena stolt.
"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf och skrämsam.
"På de vise — att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en till; — två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt geten! Kluck, kluck —"
Det lät som om mannen skrattade.
"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, — eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. — Ja säg ifrån med ens, om ni har fler."
"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam blick upp emot de plirande ögonen.
"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen — hva?"
"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss. Det vardt liksom varmt åf na!"
"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest ängslades för, du", föll Maglena in.