"På de vise — att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."
"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".
"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.
"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att bju på."
Månke gick storbelåten till dörren.
"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."
In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen. Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu — så som en ändå dragi na hela dan."
Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."