De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.
"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog getens smala nos emot sin tunna kind.
"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen, som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.
"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten mer och mer syntes bli verklighet.
Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.
Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så mycket de ville äta.
Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste bordsbönen inför en sådan anrättning.
Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla ha gått."
"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
Var så go, Gullspira!"