Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.
Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i skåpet.
Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den kalla, men ju ändå så rara maten.
Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå för bå folk och fä."
Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med eldgnistorna.
Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i halmen och lägga sig till ro för natten.
Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras hufvuden emot getens varma ragg.
"På de vise — kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante höll honom tillbaka.