"Käre gör int de, — ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "
"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."
Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket dricksglas.
"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."
Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha, som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".
"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"
"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa. Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på brännvinet.
Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit anklagad för ett brott.
"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"
"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten. Jag just som trår efter sällskap åt min sup."