Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop tänderna och steg tillbaka.
"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert att int bli nån supare."
"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!
Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig om hvarken henne eller barnen.
Tårarna kommo honom i ögonen.
"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att svara för å."
Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen, som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.
Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och svettpärlor rullade ner från hans panna.
"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det sa' Ladd-Pelle och jag med!"
Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen. Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner, bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om dem.