Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa, kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira — tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira ändå.
Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp dem.
Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti händerna.
Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra kreatur.
Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med
Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor sagt att de skulle minnas.
Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på "ske din vilje" i Fader Vår.
Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick den flytande, åtminstone för denna gången.
"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit hvar dag, förstår du gosse. — Å så sa mor, att en gång ska alla i hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när hon dödde."