Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta, hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån, och där låg han med afbrutna ben!
Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och skulle ske.
De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.
Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de varit farligheter så nära som där.
De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de "förföljda nödårsvandrarna."
_________________________________________________________________
TJUGUNIONDE KAPITLET. NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.
Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa eller ta sig an en.
Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat, eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande arbetsplats.