"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."
"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt folk."
"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."
"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"
"Inte!" sade Ante öfverlägset.
Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg och nu måste gå ifrån Gullspira.
Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.
Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till.
Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.
Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda barnen voro med också, och andra drängen.