"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara i går?"
"Joo", stönade Maglena stukad.
"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.
"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.
"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt allvarligt, när Maglena teg.
"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.
"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt som här vaxer."
"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag, och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira var af ett bättre slag än hennes egen.
"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla systern.
"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar sig an' Månke."