"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med naglarna.
"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren tills Ante kräfde ut dem."
"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.
"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så pass dämpadt som hon förmådde.
"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."
"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.
"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat' na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."
Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft till nya invändningar, grep äfven han sig an.
"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med trålj om nosen."
"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."