Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta, kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och mörkskiftande håret.
_________________________________________________________________
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. I STRID MOT BJÖRNTASSE.
Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.
I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som kom trädens stammar att skälfva.
Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande sig ut ur skogen, emot gläntan.
En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.
I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.
Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.
Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.