Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.
Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.
Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så att besten inte hörde att hon fanns.
"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder, hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.
Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister den.
"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade de följts af piskrapp.
Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i stenskrefvorna — bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af förskräckelse och ansträngning — i hvar minut färdig att förlora taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka, böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.
Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i strupen.
Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig, nästan skrämd glans i ögonen.
Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent missmodig och tungsinnad ut.