"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns oförfärade röst.
"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda. "Nasskusgubbe"! — Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te värje oss me mot dej."
Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda. Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda, viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.
Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.
Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.
"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig. "Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och han vet sig int till. Kan du int tiga!"
"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett enda tag och göra slut med oss på en gång."
Ante grep åter till luren.
"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.
Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och medlidande, och ångest.