"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter maten."
Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda känslor eller hämta krafter till nytt anfall.
Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord, som gjorde besten spak.
Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga vilddjuret.
"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån innan natten."
Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än uttalade dem, ej förslogo.
"Du är min ros och min lilja",
sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon när han hörde henne.
"Ingen skall oss kunna skilja",
sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.