"Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",
slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.
Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.
"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken, nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den bortflydda kvigans spår.
"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så det brakade i skogen där han for fram.
Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt hungrig."
"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck sjönk ned på stenens mossbädd.
"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du värd å mer till."
Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.
Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.